Så var det dags att börja kladda med blod igen... Jag lade spåret i lillskogen brevid vår gård o lät det ligga i tre timmar. Det blåste lite när jag lade det, så till största delen fick det ligga i en sänka där det var mera lä. Spårslutet blev en rejäl blodpöl(läs: hundglass) & ett gäng leverpastejskanter.
Nåväl, när jag släppte Luntan på spåret så gick han säkert på det under tio meter men sen började han ringa som en tok. Jag trodde att han blev ivrig för att vi inte har spårat på någon månad så att han liksom fick "dofthybris", så jag tog tillbaka honom o visade honom på spåret igen.... o igen.... till sist kopplade jag upp honom & följde meter efter meter för att kontrollera att han gick i mina fotspår(snö är ett sånt bra facit när man är lat med snitslar...). Han lugnade sig lite, men plötsligt vek han av & ledde mig till ett skalle från nåt djur, typ rådjur eller ren. När jag började se mig omkring så såg jag en ryggrad sticka upp ur snön. Plötsligt kände jag mig som världens mest sadistiska spårläggare som hade lagt spåret rakt igenom ett kadaverfält. Nå, då fick han prova på det!
Till sist hittade han spårslutet efter en halvtimmes snokande, men då hade han hunnit bli rätt slut i skallen. Nu ligger han här i en lite kringla, plirandes med trötta mandelögon... Guldvovve...
